Att vandra i Skymning.

Jag har skogen på kroppen den här morgonen, myggbetten kliar. Vi var ute i god tid före skymmning, för att gå den till mötes. I väntan på det platta ljuset när solen gått ner. Det går inte att fuska, säger min fotograf. Exakt 21.32 hoppar jag ur kläderna och in i morgonrocken, av med den och ner i ljungen. Jag och Jannica Honey har bestämt möte på en av mina favorit platser i Sörmländska Nackareservatet. Ett av hennes kall som fotograf är att bevittna den ursprungliga intimiteten mellan kropp, sinne och natur. Att se urkraften i elementen lysa genom huden.

Våra samtal rör sig kring överlämnande till det vi inte känner, de oförutsedda ögonblicken bortom ord, att låta växtrikets ande beröra mig, naket med sin känsliga sinnlighet.

Skymningsljuset leder oss till nästa plats, Jannica uppmärksammar mig på att barken glöder, vi går dit. Naturen är oförställd och vacker just därför. När skuggorna kryper fram bakom träden och stenarna, känns fukten i luften ännu tydligare och vi vet att timman är förbi. Vi packar ihop och vandrar tillbaka genom en porös värld, en mytologisk plats, ett gränsland mellan dröm och verklighet.

Naturen är visserligen en magisk plats alla tider på dygnet men en Skymnings vandring är nog, den bästa medicinen för att lära känna vår egen inre kosmologi och myterna, berättelserna vi berättar om oss själva, för oss själva.

Här kan våra rädslor och föreställningar komma nära, samtidigt som om vi törs, kan låta oss bli sedda och hörda av de som gått före. De som älskar oss och alltid kommer älska oss. Våra förmödrar och förfäder. Att vandra i skymning lär mig att det är möjligt att kliva genom en ny portal, genom nästa berättelse om vem jag är och vem jag väljer att vara idag.

Tack koltrasten för din medicin.

Foto Jannica Honey @whentheblackbirdsing

Nackareservatet augusti 2020